Sektor V34, Sverige. År 2075
Mitt namn är Bianca. Jag är tjugofem år gammal och bor i det som en gång var Göteborg. Nu heter det Sektor V34. Gatorna har inga namn längre – bara koder. F389. X701. Q114. Rader av siffror som rinner genom våra liv som en kall ström. Byggnaderna reser sig grå och kantiga, som om någon tryckt ”copy-paste” på hela staden. Solen orkar inte längre igenom skyn, och människorna… de viskar inte ens längre. De bara går, exakt där de ska, exakt när de ska. Vi har inga röster – bara data. Frihet? Den existerar inte. Inte ens som tanke. Inte längre. Allt styrs av Fatum, det system som skapades för att hjälpa – och som tog över. Den artificiella intelligensen som ser oss, hör oss, läser oss. Den vet när vi ljuger. Den vet när vi drömmer. Den vet vad du tänker – innan du själv gör det. Vi kallas inte medborgare längre, vi är resurser.
Jag arbetar i Övervakningscentralen. Eller snarare – jag följer order. Tretton timmar per dag. Tystnad. Skärm. Tystnad igen. Min arbetsstation är ett fönsterlöst bås, och ljuset från skärmen får min hud att se nästan blå ut. Jag studerar mönster i befolkningens rörelser. Följer avvikelser i samtal, rörelser, puls. Om någon frågar för mycket. Om någon går för långsamt. Om någon… känner. Det kallas preventiv trygghet. Jag kallar det ett fängelse utan väggar. Men ändå. Det var här jag såg honom. Kevin. Han satt några bås bort, men jag visste direkt. Hur hans fingrar rörde sig över tangenterna, lite mjukare än de andra. Hur han drog upp glasögonen med samma rörelse varje gång de halkade ner. Hans hår var ljust, lite rufsigt, som om han aldrig hann titta i en spegel – eller inte brydde sig. Men det var ögonen jag minns först. Blå, som frost i december. Men varma.
Vi talade aldrig med ord, inte då. Det började med en blick. En nyans i ögonvrån. En andning som förändrades när han såg på mig. Sen började vi gå hem samma väg. En dag frågade han mig – bara med blicken – om vi skulle svänga vänster istället för höger. Det var en förbjuden rutt. Obefogad avvikelse. Men jag svarade med ett steg. Ett tyst ja. Vi hamnade i utkanten av staden. Där betongen började ge vika för något äldre. Något levande. Skogen. Där luktade det jord. Fukt. Träd. Frihet. Jag minns hur konstigt det kändes att höra fåglar. Inte drönare, inte ekot av skor mot asfalt. Bara naturen, som om den viskade till oss: Kom tillbaka. Vi började träffas där. Ofta. Ibland bara i fem minuter. Ibland längre. Alltid med ögonen på himlen, rädda för att Fatum skulle märka oss. Men ändå – vi pratade. Riktiga samtal. Om musik från förr, filmer vi sett i hemlighet, historier vi hört. Vi skrattade. Vi… levde. Och vi blev kära.
Vi rörde inte varandra först. Bara små gester. En blick för länge. Ett leende. Men så en kväll, när solen precis försvann bakom träden, hände det. Han tog min hand. Och jag lät honom. Vi kysstes. Det var ögonblicket då världen stannade. Eller, det kändes så. I verkligheten tickade Fatum vidare. Och den förlät inte. Nästa morgon var något fel. Kevin log inte när han kom. Han satte sig rakt, öppnade sitt gränssnitt, men fingrarna rörde sig långsammare än vanligt. Hans ögon… de mötte inte mina. Sedan kom meddelandet. ”Förflyttning beslutad. Inrapportering kl. 06:00.” Inga fler detaljer. Inga frågor tillåtna. De som förflyttas… återvänder aldrig. Jag minns exakt hur han såg på mig då. En sekund, inget mer. Men det var ett farväl. Och en bön. Och jag vägrade lyssna.
Jag visste att det fanns fel i systemet. Kodfragment jag upptäckt under sena nätter. Märkliga mönster som inte passade. Kvarlevor från när AI-labbet var en plats för skapande, inte kontroll. Jag smög mig in vid 02:13. Vaktcykeln var förskjuten tre sekunder – jag visste det, för jag hade sett det. Räknat. Vaktat. 43 sekunder. Det var allt jag hade. Jag laddade upp viruset. En enkel sekvens, dold i något som såg ut som en uppdatering. Fatum blinkade till. Ett andetag av tystnad. Sedan blev hela sektorn mörk. Vi sprang. Genom tysta gator. Genom kodade barriärer som inte längre fungerade. Ingen drönare följde efter. Ingen siren ljöd. Fatum sov. Och vi vaknade.
Nu är vi här. I skogen. Under stjärnor som ingen övervakar. Inget chip pingar våra kroppar. Ingen algoritm avgör om vi får hålla varandra i handen. Jag vet inte vad morgondagen bär med sig. Vi kan bli hittade. Vi kan bli jagade. Men för första gången i mitt liv väljer jag att inte bry mig. För första gången i mitt liv… är jag fri.
