17:e maj 2178
Snön föll som om någon där uppe tappat mjölpåsen när de bakat. Görgen satt på en plaststol i det som kallades “preparationsrummet” men som i själva verket mest påminde om en matsal, stort som ett IKEA-lager men med bättre ventilation.
Han hade på sig en blå overall som luktade desinfektionsmedel och framtidsångest. Det var kallt, men inte ”jag-fryser-ihjäl”-kallt. Mer som ”det här är Sverige och det här ska du vänja dig vid”-kallt.
Han tänkte, som han ofta gjorde nuförtiden, på Budapest. Inte det där Budapest man såg i gamla turistvideos från 2000-talet, glittrande broar, romantiska ruiner och människor som drack vin vid Donau som om världen inte höll på att falla isär. Nej, han tänkte på sitt Budapest. Grått, bullrigt, svettigt. Sopcontainrar med ben, drönare som levererade halvsmälta nudelpåsar, och hans granne Pál som varje morgon vrålade ”VAR ÄR MINA STRUMPOR?” ut i trapphuset som om det var ett existentiellt rop på hjälp. Men det var hemma.
Nu skulle han frysas ner. På riktigt, i en jättetermos. För att kanske vakna upp, om någon fortfarande kom ihåg att trycka på ”tina”-knappen. Det var som att boka en riktigt lång flygresa med minimal chans att få bagaget med sig – eller ens sin själ.
Han harklade sig, kliade sig på hakan, och stirrade på det lilla informationsbladet de gett honom. ”Kryosömn – för en bättre framtid.” Han fnös. ”För en bättre framtid. Eller åtminstone en tystare nutid.”
”Så… vi ska alltså alla bli glasspinnar,” sa Milo och tog en klunk av sin syntetiska kaffeersättning som smakade både bränt och förvånansvärt mycket ko. Han tittade på Görgen och Eliza över bordet i matsalen på FN:s kryocenter, där alla tre satt i sina blåa frysoveraller och försökte låtsas att det här inte var världens märkligaste familjeutflykt.
”Ja,” sa Görgen, ”fast inte sådana man äter. Snarare sådana man glömmer längst in i frysen i hundra år och sen inte vågar tina upp.”
Eliza fnissade. ”Vi borde lämna en lapp på oss. ’Ej för konsumtion. Innehåller spår av bitterhet och sarkasm. Kanske lite sprit.’”
Det var inte direkt en tårdrypande stund, men det var inte heller inget. De satt där, tre ganska trötta människor i ett kalt, vitt rum, och försökte förstå vad de höll på med. Världen hade blivit för trång, för högljudd, för hopplös. FN, som tidigare mest varit känt för att skriva oroliga rapporter och hålla möten med dåligt kaffe, hade nu lanserat den enda verkliga lösningen: Kryosömnprogrammet – framtiden behöver färre människor idag, men kanske fler imorgon.
Så där satt de. Görgen, Eliza och Milo. Inte säkra eller positiva till deras framtid, men om undergången kommer slipper de i alla fall alla galna konspirationsteoretiker som skriker om allt och inget.
”Jag trodde aldrig jag skulle hamna i ett frysskåp tillsammans med er två,” sa Görgen och log snett.
”Jag trodde aldrig jag skulle behöva raka benen för att bli nedfryst,” suckade Eliza. ”Men tydligen stör isen sig på kroppshår.”
”Jag packade ett sudoku i kapseln,” sa Milo stolt.
”Du vet att du inte kommer kunna göra det medan du är frusen?”
”JAG VILL TRO.”
När deras namn ropades upp – med den där typiskt svenska, vänliga robotrösten som nästan fick det att låta som ett spa: ”Görgen Kovács, Eliza Kovács och Milo Harangozó, vänligen gå till kryoport A4” – reste de sig med en sorts högtidlig suck.
Och sedan gick de. Tillsammans gick de mot kapslarna – de mest avancerade tupperwarelådorna mänskligheten någonsin byggt.
Görgen låg i kapseln. Tryggt omstoppad som ett barn i en mycket kall barnvagn för vuxna. Ögonlocken blev tunga, men inte av sömn – snarare en typ av trötthet man får när man funderar på hur mycket av ens liv man glömt att förstå. Och då kom det. Minnet.
Det började med en buss från Budapest som tekniskt sett inte var en buss, utan en plattform på hjul dragna av en sliten drönarförsörjd motor från 2096. ”Självkörande”, påstod den. Mordbenägen, visade det sig. Den tog dem i zigzag genom det som en gång varit Österrike – nu mer en blandning av växthus, obemannade vägtullar och enorma laddningsstationer som såg ut som utbrända spindlar.
I Tyskland var det värre. Berlin hade rasat ihop under sin egen vikt – bokstavligen. Någon hade försökt bygga en vertikal jordbrukshubb ovanpå Brandenburger Tor. Det höll i ungefär tre veckor. De sov i en nedlagd tunnelbanestation, där råttorna hade skiftledare och serverade bättre frukost än FN:s kryoprogram.
Eliza fick feber i Hannover och Görgen hade nästan börjat tro att de skulle stanna där. Men hon repade sig. ”Jag ska inte dö i Hannover,” sa hon. ”Jag har standards.” De fortsatte.
Danmark var som en enda lång, våt trapphall. Regn, vind, och människor med cyklar som fortfarande vägrade att uppgradera till något rimligare än två hjul. De åt något som kallades “proteinboll” men som smakade exakt som gamla gummisnoddar blandade med salt.
Och sedan, bron till Sverige. Den var avstängd för civila, men Milo lyckades charma en AI-vakt med en mycket välformulerad haiku. Görgen visste fortfarande inte hur det gick till.
Och nu låg han här. I Kiruna. I en kapsel. Med Eliza i en kapsel bredvid. Milo också. Tre överlevare som krupit genom Europas trasiga framtid bara för att få somna frivilligt i en gigantisk frysbox.
Sedan slöt han ögonen. Och lät världen försvinna.
17:e maj 2278
Harald visste inte exakt vad det var han letade efter. Han visste bara att han var trött på att äta barkbröd, bo i en koja som lutade oroväckande åt väst, att vakna till ljudet av sin granne Olga som sjöng “Håll käften och ät rötterna” varje morgon.
En kall lördagsmorgon gick Harald ut i skogen för att leta efter svamp. Han gick längre in i skogen än han någonsin hade gått förut när han fick syn på en gammal vattenskadad skylt, nästan helt täckt av mossa.
Labb A4.
Halvt övertäckt av träd, nästan helt uppäten av tiden. Men dörren stod kvar. Och det fanns ett svagt ljus inuti. Harald hade väntat sig döda batterier, rostiga stolar och kanske någon gammal zombierobot som försökte sälja honom pensionsförsäkring. Men istället möttes han av kyla. Ljus. Och ett surrande ljud. Han gick in.
Det var som att kliva in i ett museum. Allt var orimligt rent. Automatiserat. Kapslar stod på rad, som gigantiska ägg från en robotisk höna med kontrollbehov. Han gick fram till ett kontrollbord. Texten var på något språk han kände igen från gammalt skräp han hittat – “svenska”.
Han tryckte lite på skärmen. Det blinkade till. En röst talade:
“Väckningssekvens initierad. Subjekt: Görgen Kovács. Subjekt: Eliza Kovács. Subjekt: Milo Harangozó.” Han hoppade baklänges.
Det började pysa, ånga, maskiner rörde sig långsamt. Tre kapslar öppnades med ett dovt PFFFT som om själva tiden suckade.
Först kom Görgen ut.
Harald bara stirrade. Tre människor från en annan värld stod framför honom – kalla, förvirrade, och med betydligt renare kläder än han själv. De såg på honom som om han var guiden på ett mycket dåligt organiserat museum.
Han harklade sig. “Hej. Jag heter Harald. Välkomna till… ja, till vad som är kvar.”
”Ni har varit… borta ganska länge,” sa Harald när de satt utanför det gamla labbet och försökte vänja oss vid ljuset. Typ hundra år.”
”Vi vet,” sa Görgen. ”Det var meningen Einstein.”
”Ja men… jag tror inte ni vet vad som hände.”
Han berättade. Om pandemin. Den som började 2225. Någon slags mutation, någon bakterie från rymden, kanske en arg fladdermus – ingen visste längre. Den spreds snabbt. Inte som förkylning eller gamla virus, utan som en jävla explosion. På tre månader var hela jorden i lockdown. På sex månader var 90% av befolkningen död.
Eliza sa inget. Det gjorde hon sällan när något kändes överväldigande.
”Vad hände med städerna?”, frågade hon.
”Övergivna”, sa Harald. ”Stora byggnaderna kollapsade, folk flydde till skogen. De som överlevde ville inte tillbaka. Nu bor vi i små byar. Jagar, samlar, byter saker, odlar ibland, men mest… försöker vi bara att inte dö.” Det fanns ingen regering längre, inget vatten, inget internet. Det sista sved. De började gå tillbaka mot Haralds by.
De sov i gamla bilar längs vägen. Milo hittade en termos som fortfarande luktade kaffe. Han grät lite. Sa att det var det vackraste han någonsin känt.
På kvällen gjorde de upp en eld. Harald hade samlat nötter, svamp och något som såg ut som en blandning mellan en gurka och ett vapen.
Då slog det Görgen. De var inte de sista människorna. Men de var kanske de sista människorna som mindes hur det var. Hur det kändes att ha WiFi, att springa till en spårvagn, att bråka om vilket håll toalettrullen skulle hänga.
Och kanske, bara kanske, kunde det betyda något.
Det började med röken.
En pelare av grå rök, långt borta, rak som om någon ritat den med linjal på himlen. Harald såg den först.
”Det där är inte en skogsbrand,” sa han. ”Det är för jämnt. För kontrollerat.”
De var halvvägs genom att bygga ett växthus av gamla IKEA-delar när han sa det. Eliza släppte en plastbit som en gång varit en hylla och sa:
”Tror du… andra överlevde?”
De gick mot rökpelaren
Milo insisterade på att ta med sin “svampodling i ryggsäck” som mest bara luktade sur disktrasa. Det var ingen snabb vandring, men till slut hittade de det: ett annat labb.
Det såg ut som deras labb – samma FN-logga, samma kapslar, samma sterila estetik som skrek vi bryr oss, men utan känslor. Men något var… konstigt.
Dörren stod öppen. Strömmen var på. Kapslarna var tomma. Alla trettiosex.
De stod tysta.
”De har redan vaknat,” sa Harald.
”Men var är de nu?” viskade Eliza.
De hittade spår. Fotavtryck. Några var barfota. Några i gamla militärkängor. Allt ledde mot en övervuxen stad längre.
Och där… såg de dem.
En grupp på femton, kanske tjugo personer. Klädda i FN-dräkter, men smutsiga, omgjorda. Ansiktena tomma. Blickarna – inte döda, men inte riktigt levande heller. De stod stilla, som statyer i grå dimma, framför något som liknade ett monument – eller kanske en maskin.
Milo vinkade. Ingen rörde sig.
”Hallå där!” ropade Görgen. ”Vi är som er”
En av dem vände sig om. Huvudet vred sig för långsamt. Leendet var för perfekt, som om det var fastmonterat.
Sen sa personen med en röst som inte lät helt:
“Projekt 2-A är aktivt. Sekundära protokoll initieras. Nya element identifierade. Anpassning påbörjad.”
De stirrade. Eliza tog ett steg bakåt.
”Eh… sa den just anpassning?”
Det klickade till i Görgens huvud. De är inte vakna. De är programmerade.
De stirrade på gruppen, på deras exakta rörelser, hur de alla blinkade i samma takt. Detta var inte människor som överlevt. De var något annat. Något… kvarlämnat. Något som gått fel.
Och kanske, tänkte Görgen, kanske var det aldrig meningen att alla kapslar skulle öppnas.
De gick tillbaka mot skogen. Snabbare den här gången. Bakom oss fortsatte röken att stiga. Och för första gången sedan de vaknade, insåg de att det kanske inte var världen som skulle förstå dem. Det kanske var de som nu måste förstå den –…eller springa.
