Jag kan inte sluta tänka på honom. Han borde vara som alla andra men det finns något så mänskligt med honom. Det måste vara en inbillning. Han kan inte känna det, det är omöjligt, men ändå så har han börjat betyda så mycket för mig. Kanske har han utvecklats mycket längre än alla andra.
Plötsligt slits jag ur mina tankar av Isolde som stormar in i rummet. Jag vet genast att hon har något nytt skvaller att berätta för mig. En nyhet som tycks har vänt hela hennes värld upp och ner. Det här är inte första gången hon kommer över med något rykte hon har hört eller en teori som hon har spunnit ihop, men den här gången verkar det på allvar. Hon är andfådd, som om hon sprungit en mil för att få fram denna information till mig och jag sitter i tystnad och väntar.
”Du kommer inte att tro vad jag just har hört,” säger hon, medans hon fortfarande försöker hämta andan. ”Lexia sa att historien om hur våran nya värld byggdes efter översvämningen, om hur alla blev räddade egentligen är en fet lögn.” Hon väntar några sekunder för dramatisk effekt innan hon fortsätter. ‘’Alla fick inte följa med. Det var miljarder människor som lämnades kvar för att drunkna. Bara de med högst status och bäst utbildning fick följa med till den nya värden.’’ Jag andas ut. Bara ännu en av Isoldes konspirationsteorier. ”Tänk att de fortfarande kan ligga nere på havets botten. Fy vad hemskt. ” Hon är så lättlurad man hade kunnat få henne att tro på vad som helst. Jag lugnar ner henne och berättar att det bara är en lögn.
En sen kväll någon vecka senare efter Isolde kom inspringande hemma hos mig så träffade jag Dev igen. Vi skulle träffas i parken i närheten av mitt hus. Solen var långt ned på himlen och små ljusstrålar lekte i mitt hår. Devon i sin otroligt glänsande plåt var så stilig att mitt hjärta slog hårt när jag såg på honom. Vi gick där i tystnad en lång stund tills och kikade på varandra då och då. Men tills slut bröt Devon tystnaden och frågade, ”Varför är du med mig även om du vet att det inte är tillåtet? ” Hans röst lät mjuk, nästan mänsklig. ”Jag vet inte. ” Viskar jag tillbaka, mina händer darrande när jag rör vid hans metalliska arm. ” Men det är något som drar mig till dig, du är inte som de andra robotarna här, du känns annorlunda på något sätt och då på ett bra sätt. ”
En dag är jag och Dev ute på promenad tillsammans. Fågelkvitter spelas i högtalarna runt om i staden och solljuset från himlen värmer hela staden. Jag går där bredvid Dev och tittar längtansfullt på honom. Mitt inre skriker efter hans närhet och tillslut vågar jag sträcka ut min hand. Till en början stirrar han förvirrat på den och får ett argt uttryck över sig. Jag blir rädd och precis när jag börjar ta tillbaka handen känner jag hur en stark robothand tar tag i den. Glädjen jag känner i den sekunden är oändlig och mitt leende kan förmodligen hela universum se. Men lyckan är kortvarig. När jag kommer tillbaka från drömriket ser jag Isolde stå och stirra på oss från andra sidan vägen. Hon har tårar i ögonen och börjar springa ifrån oss. Jag släpper Devs hand och börjar springa efter henne.
”Isolde stanna!” Skriker jag bedjande. Hon lyssnar på mig och stannar.
” Hur kunde du!? Du vet vad robotarna har gjort mot mig. De tog allt jag hade, de tog mina föräldrar. ” Säger hon rasande, men jag ser hur sårad hon är bakom ilskan.
”Förlåt, jag ville aldrig såra dig, men Dev är annorlunda. ”
”Du är min bästa vän, hur kan du göra så här mot mig?” Det är det sista hon säger till mig innan hon stormar iväg.
Skit skit skit, tänker jag. Isolde är min bästa vän men hon är den mest envisa personen jag någonsin har träffat. Känner jag henne rätt kommer snart hela världen veta om mitt och Devs förhållande. Alla kommer skvallra om “den galna tjejen som är kär i en robot”. Jag tar upp min iHologram, och mycket riktigt, högst upp i flödet ser jag ett inlägg från Isoldes konto där hon berättar att jag är ihop med en robot.
Jag känner mig alltmer ensam. Vart jag än går bränner ögonen i nacken på mig. Aldrig tidigare har jag blivit kollad så snett på. Stämningen hemma vid middagsbordet är stel och jag har inte pratat med Isolde sen hon upptäckte oss. Dev och jag träffas numera bara under natten när staden sover. Jag börjar faktiskt bli riktigt orolig. Han känns mer tillbakadragen än tidigare sedan ryktena började spridas. Folk börjar misstänka på Dev, de spekulerar att han inte är en vanlig robot. Klart han är annorlunda, han är ju min.
Plötsligt en dag ber Dev mig att möta honom på torget mitt under ljusa dagen. Till en början blir jag rädd, men sen känner jag bara, de andra får väl döma mig om de vill, jag tänker faktiskt visa vem jag är. När jag kommer fram till torget ser jag honom stå vid sidan av en scen. Jag vinkar till honom och då tar han steget upp på scenen. Jag tittar frågande på honom och då gör han något jätteoväntat.
Dev tar av sig robothuvudet. Jag bara gapar. Och inte nog med det, under robothuvudet döljer sig det snyggaste ansiktet jag någonsin sett. Han har olivgrön hy med kort brunt hår. Dev är en människa.
Ett tyst mummel sprider sig i folkmassan. Människor är chockade, men också nyfikna. Ingen har någonsin varit med om en människa som hade varit iklädd en robotdräkt. Vad skulle nu hända med Dev, eller vad han nu egentligen heter? Jag gick fram till honom. “Hej, jag heter Devon” säger han. Under tiden diskuterar ordningsmännen på gatan om situationen. Vi satt där på trappan på torget och njöt av varandras sällskap den tiden vi hade kvar. Tills slut kom ordningsmännen ut i sina kostymer och berättade att de skulle låta Devon få stanna kvar. Hela min kropp fylldes av glädje och Devon hoppade upp och kysste mig. Det var den mest magiska kyssen jag har varit med om och vi kramades länge efter. Devon och jag kunde äntligen vara tillsammans, öppet. Vår kärlek, som en gång var dold i skuggorna, blomstrar nu i ljuset.
