I det starkt upplysta observationsrummet, där varje ljud verkade absorberas av de tjocka, isolerande väggarna, stod Dr. Alex Rennor och betraktade den scen som utspelade sig framför honom. Bakom ett tjockt lager av pansarglas, i en kammare som påminde mer om en tortyrkammare än ett vetenskapligt laboratorium, satt en Thalarian. Hon var fastspänd i en komplex anordning, omgiven av ett invecklat nätverk av metallarmar och sensorer som pulserade med kallt blått ljus. Varje arm var kopplad till olika delar av hennes kropp och maskinerna skickade regelbundna elektriska impulser genom henne, vilket fick hennes hud att flamma upp i en symfoni av lila och blå nyanser, ett tecken på den smärta och kraft hon kämpade för att kontrollera.
Experimenten hade pågått i flera månader, med varierande grad av ”framgång”. Inledningsvis hade forskarna varit optimistiska, fascinerade av hennes förmåga att manipulera energiflöden. Men med tiden hade deras metoder blivit alltmer aggressiva och resultaten hade börjat visa på hennes fysiska och psykiska lidande. De senaste testerna hade visat på negativa effekter, där hon inte bara visade tecken på extrem utmattning utan även på potentiellt irreversibla skador på hennes unika fysik.
Varje gång en puls sändes genom rummet, ryckte hon till, ett starkt uttryck av smärta över hennes annars kontrollerade ansikte. Alex kände en våg av illamående och medkänsla skölja över honom, starkare än någonsin tidigare. Han hade bevittnat dessa tester många gånger, men något var annorlunda denna gång. Kanske var det sätt på vilket hennes ögon, stora och fyllda med en blandning av smärta och resignation, sökte något bortom glaset, bortom rummets sterilitet.
När han stod där, dränkt i sina tankar, kom en kollega fram till honom med en rapport. ”Nästa vecka ska vi eskalera testerna på. Det finns en risk för betydande skada,” sa kollegan nonchalant. Alex kände hur hans hjärta sjönk. Namnet på testobjektet var inte nämnt, men han visste. Det var hon, kvinnan han hade börjat känna som Lia, även om han inte hade fått veta hennes namn förrän för några veckor sedan.
Alex mindes den natt då Thalarians först anlände till jorden. Det var en klar, stjärnklar natt när deras skepp bröt igenom jordens atmosfär och landade mjukt i Atacamaöknen. De hade kommit i fred, drivna av en önskan att dela med sig av sin kunskap och utforska vårt universum tillsammans. De första mötena hade präglats av ömsesidig fascination och en djup respekt. Thalarians, med sin avancerade förståelse för kosmiska energiflöden, hade potentialen att revolutionera mänskliga teknologier.
Men fascinationen hade snabbt vänts till girighet. Snart hade regeringar och privata intressen börjat se Thalarians mindre som gäster och mer som en ovärderlig resurs. Deras unika förmågor att manipulera energi kunde, om de förstods och replikerades, erbjuda lösningar på jordens växande energikriser och ge överlägsna militära fördelar. Det var därför Lia hade blivit ett försöksobjekt i dessa slutna laboratorier, utsatt för oändliga tester för att dekonstruera och exploatera hennes biologiska och energimässiga hemligheter.
Medan han stod där, fast i en djup konflikt mellan sitt professionella ansvar och sin växande känsla av rättvisa, insåg Alex att hans passivitet hade bidragit till denna tragedi. Lia, som nu kämpade för att behålla kontrollen under ännu en serie tester, representerade inte bara Thalarians lidande utan även mänsklighetens förmåga att förlora sin moraliska kompass.
Det var i detta ögonblick, med Lias tårfyllda ögon som mötte hans, som Alex visste att han inte längre kunde stå vid sidan. Han måste agera, inte bara för Lia, utan för att återställa en del av den mänsklighet han fruktade var förlorad. Han kunde inte längre vara en del av maskinen som förslavade dessa stjärnvarelser. Han måste hjälpa dem att återvända till stjärnorna. Alex bestämde sig för att få ut Lia ikväll.
Efter att ha lämnat det kyliga observationsrummet, där ljuset från de fluorescerande lamporna fortfarande darrade i Alex minne, gick han och Ben, vaktmästaren och hans oväntade medbrottsling, mot det isolerade vilorummet där Lia förvarades efter testerna. Hon låg där, utmattad och sårbar, på en smal brits, hennes andetag ytliga och oregelbundna efter dagens prövningar. Med varsamma rörelser och tysta viskningar förklarade Alex planen för henne, och med en svag nick visade hon sin förståelse och sitt samtycke.
Ben, som hade förberett en tung, oanvänd liksäck, hjälpte försiktigt Lia att placera sig inuti. De stängde säcken noggrant, säkerställde att hon hade tillräckligt med luft och att positionen inte skulle orsaka henne ytterligare smärta. Med hjärtat i halsgropen och en djup känsla av ansvar för Lias välbefinnande, manövrerade de två männen säcken genom de tomma, ekande korridorerna av det enorma forskningskomplexet.
De nådde den bakre serviceluckan utan att möta någon, vilket var en lättnad, men de visste att den svåraste delen av deras plan fortfarande återstod. Ben ledde vägen till en väntande, svävande servicebil, en diskret modell använd för underhållsarbete inom anläggningen. De lastade försiktigt in säcken och satte sig i bilen.
”Nu börjar den farliga delen,” mumlade Ben när de satte sig i bilen och svävade bort från laboratoriet. Nattens kyla svepte in i fordonet, och stjärnorna ovanför dem verkade blinka i takt med Alex pulserande nervositet.
De styrde bilen mot rymdskepps uppskjutningsplatsen, en högteknologisk och högt bevakad anläggning. När de närmade sig, blev de stoppade av strålkastarljus och en strikt vakt som ropade genom en högtalare: ”Stopp! Det här är en auktoriserad zon!”
Ben, som tidigare hade arbetat på uppskjutningsplatsen och kände till dess rutiner, gav Alex en snabb, beslutsam blick. Utan att tveka tryckte han gaspedalen i botten, och bilen sköt fram med en hastighet som pressade dem tillbaka i sätena. ”Håll fast, vi åker igenom!” ropade han över ljudet av vakternas rop och larm som började tjuta runt dem.
De körde genom säkerhetskontrollen, där barrikaderna inte var designade för att hantera en sådan kraftfull framfart. Vakterna, förstummade av den oväntade handlingen, tog upp jakten. Ljusen från deras fordon bildade en frenetisk dans i nattens mörker bakom dem.
”Det finns ett gammalt underhållsskepp vid plattform 3C, det är vår bästa chans,” ropade Ben, hans röst fylld av en blandning av spänning och oro. Alex nickade, hans tankar helt fokuserade på Lia och deras chans till frihet.
När de närmade sig plattformen, kunde Alex se silhuetten av det gamla skeppet, en påminnelse om en tid då rymdresor var mer av ett äventyr än en militär operation. De svängde in under skeppets skugga, klättrade ut och rusade mot lastluckan. Alex öppnade säcken och hjälpte en darrande men beslutsam Lia ut.
”Vi är nästan där,” viskade han, hans röst en blandning av rädsla och hopp. De skyndade ombord, och Ben manövrerade kontrollerna med en expertis som få kände till. Skeppets motorer mullrade till liv, och de kände en kraftig skakning när skeppet lyfte från marken, bort från jorden, mot stjärnorna som hade kallat på Lia sedan hennes ankomst.
Där, i mörkret av rymden, med jorden som en bleknande punkt bakom dem, kände Alex för första gången på länge en djup, otvivelaktig känsla av frihet – inte bara för Lia, utan för något inom honom själv som också hade blivit fängslat.
Medan rymdskeppet fortsatte sin bana uppåt genom rymdens mörka ocean, satt Alex och Lia sida vid sida i den trånga cockpiten. Utanför fönstret, en oändlig matta av stjärnor. Alex kände hur varje stjärna tycktes bränna en bild av denna stund i hans minne. Han vände sig mot Lia, hennes profil upplyst av instrumentpanelens bleka ljus.
”Lia,” började han, hans röst darrande av en känsla djupare än rädsla. ”Under den här tiden tillsammans… jag har börjat känna något starkt för dig. Något jag inte kan förneka. Jag älskar dig, Lia.”
Lia vände sig mot honom, hennes ögon stora och fyllda av en komplex blandning av känslor. Hon öppnade munnen för att svara, men orden fastnade. Istället vände hon bort blicken, ut mot det oändliga rymdhavet.
Kort därefter reste hon sig för att skicka ett meddelande till sitt moderskepp. ”Jag måste låta dem veta att vi är på väg,” sade hon med en röst som bar en tyngd av ouppklarade känslor.
Plötsligt avbröts den spända tystnaden av en skarp varningssignal från skeppets instrumentpanel. Alex kastade sig över kontrollerna. ”Vi har inkommande projektiler!” ropade han. Skärmen visade flera snabba objekt som närmade sig med dödlig precision – statliga stridsfarkoster hade låst dem som mål.
Trots Alex desperata manövrar träffades skeppet av en kraftig explosion. Larmen tjöt och cockpit fylldes av gnistor och rök. ”Vi måste ut härifrån, nu!” skrek Alex. De kämpade för att få på sig sina rymddräkter i den snabbt försämrande miljön.
Med hjärtat bankande i bröstet och rymdkläder på, grep de tag i varandra och störtade mot nödutgången. De hoppade ut i rymdens kalla grepp, precis som en andra explosion slet skeppet i stycken bakom dem.
De drev där, omgivna av vrakdelar och den överväldigande tystnaden i rymden. Lia såg på Alex med tårar som långsamt svävade från hennes ögon i mikrogravitationen. ”Det finns inget sätt för oss båda att överleva detta,” sa hon, hennes röst en viskning som bar genom deras hjälmar via radion.
Alex visste vad han måste göra. Med en djup, sista blick på Lia, positionerade han sig bakom henne. ” Enligt Newtons tredje lag, varje kraft möts alltid av en lika stor motsatt riktad motkraft. Jag kommer alltid att älska dig, Lia. Det här är mitt sista löfte till dig.”
Med dem orden puttade Alex i väg Lia så hård han kunde mot moder skeppet och hennes säkerhet.
Lia, nu drivande mot säkerheten men bort från Alex, skrek genom tårarna, ”Jag älskar dig också, Alex! Jag älskar dig!”
Och med de orden ekande i hans öron, medan jorden och stjärnorna blev en suddig bakgrund, kände Alex en djup frid. Han hade gjort det enda han kunde – han hade räddat den han älskade. Hans sista syn var av Lia, en ensam figur som rörde sig mot säkerhet, mot hennes folk, mot en framtid som han hade gett henne.
