Enheten surrar till liv, en ljudlig påminnelse om att tiden är knapp. Varje sekund känns som en evighet, tills ett mjukt klick bryter tystnaden. Dörren är nu upplåst. Ett djupt andetag dras innan den skjuts upp. Kall luft sveper in, fylld med doften av ozon och maskinolja.
Tankarna snurrar lika snabbt som de servrar som omger mig. Det här samhället, en gång så fyllt av hopp och drömmar, har reducerats till en kall kalkyl, där varje beslut tas med en algoritms opersonliga logik. AI:n, en gång skapad för att tjäna oss alla, har blivit ett redskap för en elit som aldrig behöver smutsa sina händer.
Någonstans här inne, finns han, han med chippet. Inte större än ett frimärke men med makt nog att kasta världen in i kaos eller frid. Chippet som håller AI:n i schack, som låter dess kalla logik styras av mänsklig vilja. Den viljan är nu korrupt, fokuserad endast på de få som kan betala för sin lycka, medan resten av oss blir statistik i deras ekvationer. Ända sedan jag var tolv har jag kämpat för att ta mig hit. Ingen stoppar mig idag, ingen.
Ett meddelande. Från Emily. ”Hur går det?” texten lyser upp i det dunkla rummet, ett enkelt meddelande som bär vikten av all vår gemensamma förhoppning. Just nu är inget tillfälle för kallprat med Emily. Svaret blir kort. ”Jag är inne”. Känslor och minnen från när vi träffades börjar bubbla upp i magen. Jag måste fokusera, inget skitsnack nu. Jag stannar upp, tar ett ögonblick för att samla mig. Det är dags att göra ett val, att ta ett steg som inte bara kommer att förändra mitt liv, utan också hela världen. Det är dags att visa att även i en värld styrd av maskiner, är mänskligheten fortfarande den starkaste kraften.
Korridoren är inte lång, bara några meter, och jag vet vad jag är här för. Alla lampor som blinkar, alla siffror på skärmarna, så lättdistraherad är jag inte. Med bestämda steg går jag genom korridoren, ingen idé att tveka nu.
Vid en korridorkorsning stannar jag upp, hjärtat dunkar hårt i bröstet. Det känns som om något är pågång. Röster ekar mot de sterila väggarna från korridoren till vänster. Det är ovanligt; här brukar bara robotar patrullera. Jag håller andan, trycker mig mot väggen och väntar tills rösterna avlägsnar sig. Just när jag tror att faran är över, hör jag en av dem säga, ”Hörde jag något?” Denna enkla fråga skickar en våg av kall rädsla genom min kropp, och jag påminns om risken i varje steg jag tar här.
Paniken griper tag. Varje steg måste vara tyst, varje rörelse beräknad. Men i min hast att undkomma, snubblar jag över en löst liggande kabel. Det metalliska ljudet av min fallande kommunikator ekar genom korridoren. Mitt hjärta stannar nästan – ett sådant misstag kan kosta mig allt. Hörde de mig? Jag kastar en blick över axeln, förväntar mig att se de närmande skuggorna när som helst.
”Vad var det?” ropar en av rösterna. De har hittat mig, jag måste göra något. Bara en idiot hade stannat här. Fötterna bär mig snabbare än tanken nu, genom korridor efter korridor, utan riktning, bara drivna av ren överlevnadsinstinkt. Bakom mig hör jag ljudet av robotar som kallas ut för att jaga mig. Jag springer snabbt, men inte så snabbt. Robotar som dessa är gjorda för att springa snabbt. Deras mekaniska steg närmar sig snabbt. Mina tankar rasar – hur kunde jag vara så vårdslös? Men det finns ingen tid att fördöma mig själv, bara springa.
Plötsligt, som genom ett mirakel, stängs en dörr bakom mig med ett tungt, slutgiltigt ljud. Andetagen är tunga, hjärtat slår mot revbenen, men jag kan inte hjälpa att le. ”Helt enligt planen,” viskar jag för mig själv, med en känsla av både lättnad och förvåning över mitt eget lugn i denna kaotiska flykt.
Framför mig, i ett dunkelt upplyst rum, sitter han. Mannen med chippet, källan till så mycket lidande. Han ser nästan fredlig ut där han sover i sin stol. ”Det är alltså denna man som förstört vår värld,” tänker jag. Alla miljontals människors liv som denna man, med all världens makt, har förstört. Detta ögonblick känns som en evighet, där jag står och betraktar den person som är roten till så mycket ondska. Ju längre jag står där, desto mer hat byggs upp inom mig. Hur kan man ens göra så här mot så många människor? Hur kan en man ha fått så mycket makt? Jag gör det som måste göras, mannen sover. Drömmer antagligen om morgondagen, om alla höghus som ska byggas för bara han och hans familj. Ingen vill dö i sömnen tänker jag, men detta måste göras. Eggen är nyslipade och nu är det dags att använda dem. Två sekunder behöver jag, han kommer inte vakna igen.
Mina händer är stadiga trots adrenalinens rus. Jag lokaliserar chippet i hans nacke, skruvar varsamt tre varv moturs och håller inne en knapp i tre långa sekunder. ”Precis som jag lärt mig, tack Emily.” Med ett nästan ohörbart klick lossnar chippet. Det ligger nu tungt i min hand, pulserande med ett kallt blått ljus. En våg av makt och möjlighet sköljer över mig, och jag inser vad som måste hända härnäst.
Jag tar fram kommunikatorn och skickar ett meddelande till Emily. ”Jag har chippet.” Hennes svar kommer snabbt, ”Bra, förstör det.” Orden på skärmen får mig att tänka till. En del av mig har alltid vetat, skillnaden mellan drömmar och verkligheten. Verkligheten är oftast lite mörkare än drömmarna, men det är oftast den verkligheten som ger bäst resultat. Jag gör det, det som jag inte fick göra. En kraftkänsla strömmar genom mig, och jag inser snabbt vad nästa steg av uppdraget är.
Orden behöver inte uttalas, det räcker att jag tänker dem. Djupt inom mig vet jag att jag har korsat en gräns jag aldrig kan återvända från. Allt känns så fel, jag borde inte göra det. Samtidigt måste jag tänka på min verklighet, jag måste bara, och jag säger det:
-”Döda Emily Blake”
Robotarna lyder omedelbart. Jag står ett ögonblick och känner vikten av mina beslut. Sedan knappar jag in ett nummer på kommunikatorn. Det dröjer några sekunder, eftersom samtalet är krypterat. Det är viktigt att ingen annan får reda på det som hänt här idag, ingen annan, bara jag.
Han svarar.
”Uppdraget är slutfört, jag är klar här.”
