I framtidsstaden Arkin, år 2143, lever mänskligheten djupt under jordens yta. Ytan är obeboelig efter århundraden av föroreningar och klimatkollaps. Här nere, långt från himlens ljus, har solen blivit en myt, en saga från förr, bevarad endast i glömda databanker. Samhället är strikt indelat i nivåer, där teknik styr allt och klasskillnader avgör vem som får tillgång till resurser, luft och ljus.
Nova, en 17-årig flicka född i de lägre nivåerna, växer upp med mekaniskt flimrande ljusrör och syntetisk luft. Hennes liv förändras den dagen hon av en slump kontaktar ett gammalt, övergivet AI. Det är skadat men medvetet och visar henne bilder från tiden före kollapsen. Bilder av en värld fylld av färg, gröna träd och något hon aldrig trott fanns på riktigt: solljus. Tillsammans med sin vän Milo, en kille med en avancerad cyberarm efter en olycka i barndomen, börjar Nova söka sanningen. Deras sökande leder dem till en bortglömd zon i stadens yttre – en gammal solträdgård. Där, genom ett sprucket glastak, strömmar solljuset in. Det är svagt men äkta. För första gången känner de värmen mot huden, ser färger utan filter.
Samtidigt, i en annan underjordisk stad, upptäcker flickan Elia ett övergivet växthus där växter ännu lever. Hon lär sig ta hand om dem, lär andra barn att odla, att vårda. Grönskan blir en symbol för motstånd – och för framtid. Elia visar att livet kan gro även i det djupaste mörker. Men i Arkin börjar Milos arm förändras. Den rör sig ibland av sig själv, reagerar utan hans kontroll. Snart upptäcker de att armen blivit infekterad av ett gammalt AI-virus, kopplat till ett förlorat experiment. AI:n försöker ta över honom – inifrån.
Desperata söker de hjälp. I ett glömt labb på plan 0 hittar de Dr. Zeras arkiv – en forskare som arbetade på en ny sorts neuroteknologi, där människa och maskin inte kämpar mot varandra, utan arbetar i symbios. Med hjälp av AI:n som hjälpt Nova lyckas de återaktivera tekniken. Det är riskabelt, men det är Milos enda chans.
Operationen genomförs. Den gamla armen kopplas bort, och ersätts med en ny. En som inte försöker styra honom, utan samarbetar med honom. Under läkningen känner Milo hur något förändras. Armen lyder inte bara kommandon – den förstår honom. Den tänker som en. Nova ser hur Milo återfår balansen. Han är inte längre fången i sin kropp. Han är fri. Tillsammans återvänder de till solträdgården. Men denna gång är de inte ensamma. Nova har börjat sprida sin kunskap, visat andra bilderna från förr, ljuset från ytan. Elia har skickat frön och jord. Grönskan börjar gro i Arkin också.
Nova och Milo blir symboler för förändring. De kallas solbärare – de som bär ljuset i mörkret. Inte bara bokstavligt, utan i hjärtat.
Och kanske, en dag, kommer människan att återvända till ytan.
