Kai svepte in sig i den slitna filten och tittade ut över det frostbitna landskapet genom det spruckna fönstret i den lilla stugan. Hans andetag bildade små moln i den kalla luften och blicken sökte sig än en gång till den ensliga elden som höll kvar värmen i hans kropp. Kai bodde tillsammans med sin mamma och de kämpade för sin överlevnad var dag. De hade isolerat sig här, långt från andra människor, i hopp om att undkomma pandemins grepp. Efter att ha sett allt för många medmänniskor med dem distinkta lila prickarna i ansiktet, vilket var ett tydligt tecken på den stundande döden, så var frågan på om de skulle stanna kvar allt enklare att besvara. Varje dag skickade Kai drönare för att samla förnödenheter från övergivna byar, en riskfylld men nödvändig åtgärd för att överleva. Hans enda kontakt med omvärlden var genom gamla, spruckna dataplattor som han använde för att följa nyheter och kommunicera via säkra nätverk.
– ”Mamma, det är mat!” Ropade Kai.
Kai blev bemött av en dyster och oroväckande tystnad. Det kändes som om att Kais kropp tog kontrollen över hjärnan och sprang till hans mammas sovrum bara för att finna henne med lila prickar i ansiktet, ett tydligt tecken på sjukdomen. Förkrossad satt han vid hennes sida tills hennes andning upphörde. Med tungt hjärta och tårar i ögonen gick han ut i den kalla natten och insåg att han nu var ensam. Vid elden, med endast sin dataplatta som tröst, skrev han ett meddelande om sin förlust och kände en gnista av beslutsamhet växa inom sig. Trots sorgen visste han att han måste fortsätta kämpa, för sin egen skull och för att hedra minnet av sin mamma.
Med tungt hjärta och tårar i ögonen satte sig Kai vid sidan av sängen. Han tänkte tillbaka på alla de fina minnen han hade tillsammans med sin mamma och hur bra allt hade gått trots dystopin som hade ramlat över dem. När han satt där, nedstämd och utan hopp, kände han en grov trälåda nudda vid hans fingertopp.
- Vad var det för låda? Den hade väl inte varit där innan? Tänkte Kai.
Han drog fram lådan och öppnade sakta det tunga locket. I lådan hittade Kai till sin stora förvåning ett flertal dammiga brev och böcker. Han plockade upp en tung, dammig, mörkröd, gammal bok med gulddetaljer. På första sidan fanns ett foto av en familj, en mamma, en pappa och två syskon. En kille och en tjej. Killen var Kai. Mamman var Kais mamma, som precis hade somnat in. Han kunde inte känna igen de två andra, pappan och systern. På baksidan av fotot hittade han en returadress, då bilden postats. Adressen ledde till Tokyo.
- ”Har jag en syster? I Tokyo!?” Utbrast Kai högt i det tomma rummet.
Chocken över denna upptäckt fyllde honom med nytt hopp. Trots sorgen och den osäkra framtiden visste han nu att han hade en familj kvar på andra sidan världen. Med en gnista av beslutsamhet packade han sina få ägodelar och förberedde sig för en resa till Tokyo, fast besluten att hitta sin syster och sin pappa. Kai hade hittat en ny mening med livet.
Kai kände till sin morfars gamla motorcykel som befann sig i en övergiven lada. Den var dammig och behövde en del underhåll. Han spenderade flera timmar med att rengöra, justera och byta ut delar som tändstift och förgasare. Efter lite arbete och med hjälp av gammal bensin han hittade, lyckades han äntligen starta den.
Han packade en väska med nödvändigheter såsom mat, vatten, ett första hjälpen-kit och extra bränsle. Sedan satte han på sig varma kläder, drog en turban om huvudet, och lastade motorcykeln.
Efter en lång resa nådde Kai äntligen Tokyo, som var skyddad av en enorm glaskupol. Medan han betraktade kupolen, upptäcktes han av ”Gateway”, en organisation som hjälper människor från utsidan att komma in i staden. Medlemmarna förstod snabbt Kais mål om att hitta sanningen om sin familj och erbjöd sin hjälp.
Gateway ledde Kai genom dolda tunnelgångar under kupolen, undvikande säkerhetssystem med tekniska störningsenheter. De tog sig in i staden och Kai chockades av kontrasten mellan den yttre världens förfall och den inre världens välstånd.
Väl inne i Tokyo fokuserade Kai på sitt enda mål. Att hitta sin syster. Kai började fråga runt på stan efter en flicka i ungefär hans ålder som har svart hår, efter att ha fått några nekande svar tittade han upp mot himlen för att skrika ut sitt raseri. Då såg han något i ögonvrån, en stor reklamskylt på en kvinna som exakt liknade hans syster. ”Avas reklambyrå” stod skrivet under bilden.
Han tar sig in i byggnaden och kräver att få hennes adress av receptionisten. Efter lite om och men så får han tag på adressen och sätter sig åter på sin motorcykel igen för att träffa sin syster. Innan han är framme vid adressen skymtar han sin förlorade syster. Han skyndar sig fram till henne och ropar hennes namn. Innan hon hinner ropa på vakter så visar han upp bilden på deras familj och hon förstår direkt. Ava berättar att hon också sett ett familjefoto men att hon antagit att hennes bror och mamma dött. Kai frågar om deras pappa är vid liv och hon tar med honom hem till sig, så att de kan prata ut efter 18 långa år.
